Seqoia National Park - nästan...

Idag var det så dags att köra vidare mot Seqoia National Park. Då vi förberedde trippen igår upptäckte vi att det möjligtvis kunde komma att bli lite problem, då stora delar av vägen kanske var avstängd, samt att man nu högst troligen var tvungen att nyttja snökedjor vid högre höjder. Vi var dock inte alls säkra och då vi väldigt gärna ville se denna park, samt att vårt bokade hotell låg inne i parken, satte vi efter frukosten av mot Seqoia. På vägen åkte vi bland annat förbi en helt enorm anläggning med vindkraftverk, vilken upptog ett helt berg på båda sidor. Efter att ha googlat den nu i efterhand visade sig det vara en av världens största vindkraftparker, bestående av över 5000 turbiner. Galet. 

Väl över detta berg och nere på slättmarken började så odlingar breda ut sig, mil efter mil så långt ögat kunde se i alla riktningar. Främst var det apelsinodlingar, men även vindruvor odlades det gott om. Temperaturen skiftade rätt mycket under körningen, över bergen låg temperaturen runt fyra grader och nere på slätten var det knappa tjugo grader varmt.

När vi väl kommit fram till nationalparken visade det sig vara som vi befarade, mellersta delen av den väg vi hade tänkt åka var nu avstängd. Ett ytterligare problem var att vårt hotell låg i den delen och att de endast karavanåkte bilar in från den norra sidan av parken, givet att man hade snökedjor. Det vi hade kommit för att se, världens största och äldsta organismer i form av mammuthträden, skulle dock finnas tillgängliga söderifrån innan vägen stängdes. Vi begav oss därför in i parken för att se om vi kunde åka till detta område. När vi via en extremt slingrande väg tagit oss upp till runt fjortonhundra meters höjd hade dock temperaturen fallit ner till fyra grader igen och det började regna snöblandat regn. Vi insåg därmed att vi inte på ett säkert sätt skulle kunna ta oss fram och tillbaka till den höjd om tvåtusen meter där skogen med mammuthträd fanns, utan vi vände istället där tillbaka igen. Close, but no cigar. 

Vägen var som sagt minst sagt slingrig och väl tillbaka igen nere på slättmarken tog berget ut sin rätt, då Malin blev tvungen att spy. Då vi nu inte hade möjlighet att ta oss till vårt bokade hotell valde vi istället att fortsätta norrut till Fresno, där vi tog in på hotell för natten. Vad vi nu funderar på är huruvida det går att åka in i parken från den norra sidan och komma fram till en skog med dessa mammuthträd innan vägen är avstängd, eller om vi ska åka vidare norrut. Efter denna dag känns det visserligen nu inte heller helt självklart att vi kommer att kunna åka till Yosemite National Park. Dit vi ska, Yosemite Valley, ligger dock på tolvhundra meters höjd så det borde gå. I så fall blir det målet för morgondagen. Väldigt synd att vi inte kom fram till dit vi ville i Seqoia, men vädret kan man inte styra över och när det kommer till roadtrips gäller det att leva efter US Marine Corps mantra - Improvise, Adapt, Overcome. Avslutar dagen med en bild på några svartsvanshjortar som stod vid vägkanten och betade nere vid foten av berget. På återhörande..